Idag pratade jag med en kollega. Hon har också barn, men hon jobbar heltid, till skillnad från mig som jobbar 85%. Hon har egen häst vilket innebär att hon åker till stallet varje morgon innan jobbet. Dessutom jobbar hon extra på ett annat jobb. Och hon mår bra!
När jag hör sånt här börjar jag fundera. "Alla andra" klarar av att arbeta, ha barn och hus och ändå ha ett liv vid sidan om och inte stressa ihjäl sig. Är det nåt fel på mig som inte fixar det? Eller är anledningen till att jag har svårt att klara av livet som det ser ut just nu, att jag mår dåligt? Men varför mår jag dåligt? Vad är hönan och vad är ägget? Nån som fattar vad jag svamlar om?
Jag tror att sömnen är en jätteviktig del i det hela. Om man sover dåligt och är trött är det nog väldigt svårt att känna sig glad, på topp och full av energi. Samtidigt är det nog också så att man skulle bli piggare om man gjorde en del av de där sakerna som man inte riktigt har ork till... Snacka om ond cirkel...
SvaraRaderaJag tror ju mycket på alla de där "vanliga" sakerna, som att frisk luft och motion leder till bättre sömn. Sen tror jag också att de flesta i Sverige behöver tillskott av D-vitamin, särskilt på vintern (dvs från september till maj...). Man tror ju nu att de tidigare rekommendationerna av hur mycket D-vitamin man behöver är lite låga, man behöver förmodligen mer. Det är säkert inget som i ett slag får någon att må superbra, men på lång sikt kanske... Och det skadar ju alltid att testa!
Sen kanske du kan få lov att sova själv i ett rum under en period. Slippa behöva lyssna efter barnen och slippa behöva gå upp till dem. Bara för att du under en period, en vecka kanske, eller två nätter i veckan, eller vad ni tycker funkar, ska få sova ostört. Jag tycker att det är jättejobbigt att bli väckt mycket på nätterna. Det tycker såklart Andreas också, men jag påverkas ofta mer negativt av det än vad han gör. Jag sover ibland med öronproppar och vetskapen om att jag inte behöver gå upp till barnen om de låter på natten. Det hjälper!
Det kanske kan vara en bra idé att ta medicin, om sådan erbjuds, för att det kan ge mer energi till att orka göra sådana saker som kanske kan hjälpa dig att "självläka"? Sen tror jag också att du inte får "klanka ned" på dig själv och tänka sådär att "det här borde jag klara av själv" och "kroppen ska kunna fixa det här på egen hand". Så hade du ju inte tänkt om du hade haft någon fysisk sjukdom, eller hur? Har man cancer så tar man ju gladeligen emot medicin av diverse slag, förstås. Sen kanske man också gör annat för att självläka, men man får ju inte dåligt samvete för att man behöver medicin. Depression (om det är det du har) är ju också en riktig sjukdom, inget som man bara kan bli av med genom att Ta sig i kragen eller Rycka upp sig.
Så, D-vitamin, ostörd sömn, ev medicin - och sen vänner, motion, frisk luft, utflykter, bio, trädgård etc etc eller vad du nu tror kan ge dig energi.
Snacka om svammel... ;-)
Kram
Helena:
SvaraRaderaDu har ju rätt i det där om ond cirkel... Jag tror också att man mår bättre av god sömn, motion, bra mat, socialt umgänge osv. Men mår man dåligt orkar man inte ta tag i de bitarna. Så är det ju verkligen i mitt fall. Jag inser att jag - förmodligen - skulle må bättre av att leva ett sundare liv, men har för lite energi för att ta tag i det...
Det är ju samma sak som det här att "gå och prata med nån". Jag har ju tänkt tanken i flera år. Men när jag har min värsta svackor finns det inte på kartan att jag skulle orka ringa det där samtalet. Och när jag har mina ljusare stunder så är ju allt "bra" så då behöver jag ju inget samtalsstöd ;-) Nu ringde jag ju till slut en kurator i alla fall, men det är som sagt inte tvärlätt att ta itu med sånt här. Tyvärr.
Jag fattar (ovanligt va?;)) Och din vän här ovan skriver jättebra! Och, återigen, hsp-personer, read about it. :) Kram!
SvaraRadera