Vi är väl dessutom i en tid i livet då socialt umgänge tyvärr hamnar rätt långt ner på prioriteringslistan. Vi har sällan barnvakt. Lite för att vi tycker det är jobbigt och tråkigt att vara ifrån barnen, men även för att både Magnus och jag har svårt för att be om hjälp.
Egentligen trivs jag ju bäst i hemmets lugna vrå, med bara familjen. Samtidigt inser jag ju att risken är överhängande att vi en dag är helt ensamma - då de stackars vänner som vi fortfarande har kvar, faktiskt tröttnar de också, på att vi är urusla på att ta initiativ till att träffas.
Det är en fin gräns det där, mellan självvald ensamhet och ofrivillig dito. Ibland kan jag känna mig oerhört ensam - samtidigt som jag är väldigt snabb med att tacka nej till social samvaro, för att jag helt enkelt inte orkar. Det är inte lätt.
Älskade dotter! Nu är det ju så att vi inte ses så ofta pga avståndet, men en sak är säkert.....Det är alltid så roligt/trevligt att komma hem till er. Jag tror att era vänner känner likadant.Det är inte hur ofta man träffas utan på samvaron som räknas. Jag älskar dig, kram mamma
SvaraRaderaSådär är jag också. Det blir liksom ett projekt att träffas. Sitter mest i mitt huvud, för när jag väl kommer iväg och träffar dem som får mig att må bra (för det är viktigt, de som gör att jag mår BRA, inga energitjuvar ;)) är det så himla värt det. Det gäller bara att hitta dem som står ut med att jag är som jag är ;) och låter mig få vara sådan. Och, man måste inte umgås med folk HELA TIDEN. Ensamtid och familjetid är olika viktigt för olika människor. Om det är viktigt för ditt välbefinnande, precis som det är för mig, så låt det få vara prio ett. BALANSEN mellan socialtid och ensamtid är svår att fixa, bara. Alla är vi olika. Ibland behöver man "tvinga sig till" att umgås för att må bra, och ibland bör man säga nej av samma anledning.
SvaraRaderaÅterigen - läs den där boken Drunkna inte i dina känslor, står om detta i den också. :)
Som vanligt är du så jäkla klok, Camilla!
SvaraRadera